- Jag behöver alltid något nytt som är svårt, jag behöver utmaningen att bli bra på den svåra grejen. Förstår ni? Jag har alltid varit sån, Förklarar Omar. Pancrase är den amerikanska versionen av det grekiska ordet pankreation. Pankreation var en sport som utövades i det antika grekland. Den var en självklar del i de olympiska spelen, men har få likheter med dagens OS-brottning. Pankreation hade inga regler- ja förutom att svärd och knivar fick lämnas vid ringen. För sju år sedan blev Omar rankad som tvåa i världen i pancraseorganisationen, men en avsliten innanlårsfilé fick honom att gå skadad länge. Han drog sig tillbaks från tävlandet, men ständigt omgiven av comebackrykten.

En lång resa

Upprinnelsen till den finns egentligen långt tillbaka i tiden. För närmare tio år sedan bröt Omar med Wing Tsun. Han började då träna hos Nikolaij Malmqvist, en bulgar som tränade Sambo. Sambo är ryska arméns närstridsträning och är stort i det före detta östblocket. Samarbetet blev ett par år långt, men som alltid fanns det något nytt. Han testade på den indonesiska kampsporten Kali, där man använder knivar och käppar. Samtidigt planerade Omar en resa till USA. Genom kontakter från gänget på Kaliträningen kom han i kontakt med Eric Paulson. Efter att sett Shootfighting på Laserdisc (ett tekniskt hjälpmedel man använde då) drog han iväg för att träna den nya stil han imponerats av. När han kom fram till Miami i Florida blev det både Brasiliansk Jiu Jutsu, med bröderna Silvera och Shootfighting med Eric Paulson. Samtidigt var Göteborgaren August Wallén intresserad av att ta Shootfighting till Sverige och de två bestämde sig för ett samarbete. August skulle fixa allt pappersarbete. Omar skulle skaffa kontakter och starta en skola i Stockholm. När Omar satte sig på planet till staterna inleddes en resa som skulle ta honom bra mycket längre än han räknat med. Han blev kvar i Miami i fyra månader. På morgonen tränade han Brazilian Jiu Jutsu med Conan Silvera. På kvällarna Shootfighting med Bart Vale och Ken Shamrock.

Ur askan i elden

- När jag kom hem från USA fortsatte jag samarbetet med August. Han är rätt bra på pappersarbetet och att ordna affärer, berättar Omar. Men någonstans här hände något som sådde fröet till en växande konflikt mellan de båda. Det började med ett bråk om upphovsrätten till namnet Shootfighting. Det hela slutade med att Bart Vale fick komma till Sverige och medla. - Till slut bröt jag och August totalt. Vi i Stockholm började kalla oss för Shootstyle eller nåt och sen blev det Shootwrestling. Nu kallar vi det Pancrase. Men idag är konflikten mycket lugnare, förklarar Omar och fortsätter: - Jag har en väldig respekt för de som tränar på Shooters (August Walléns skola) och de har en massa trevliga och riktigt bra killar där, betonar han.

Tillbaks till USA

Hur som helst. Efter oenigheterna i Sverige åkte Omar tillbaka till USA för att träna, men konflikten här hemma var fortfarande olöst. Han fortsatte med Brasiliansk Jiu-Jitsu och fick chansen att träna med en legenden Rickson Gracie. - Hur bra han var!? Han radade upp svartbälten, vissa hade han vunnit mundial och allt. Han tog dem en efter en. Han var inte ens trött efteråt och det säger en hel del.
Rickson är in min size, han väger alltså någonstans emellan 85 och 90 kilo. Han frågade om jag ville starta upp en BJJ-skola i Sverige, men det är inte min grej att ligga på golvet i en Gi. Jag vill stå upp och kunna sparkas. I solskensstaten Kalifornien var Pancrase den senaste trenden. Bas Rutten hade blivit en stor stjärna där och hade sin träningsanläggning i Beverly hills. Omar reste egentligen dit för att titta, men hamnade direkt på träningen som Bas höll. Det visade sig att det inte var ett vanligt träningspass som Bas ledde, utan uttagningarna till en tävling i Japan. - Efter passet bjöd Bas alla på drinkar. Han kom fram till mig och frågade om jag ville fightas för Pancrase i Japan. Jag hade redan ett erbjudande från Shoot, men jag valde Pancrase. Det är svårt att förstå hur stort Pancrase var på den här tiden. Sverige ligger långt bort från kampsporternas mecca, Japan. På något sätt tycks det som att allt börjar och slutar där. Vid den här tiden, omkring 1995, var Bas Rutten en av de största stjärnorna i det idoltokiga Japan. Är du stor där liknar det inget annat. - Det var helt galet i Japan. Vi var som popstjärnor, vi som representerade Pancrase. Men man ska veta att det är svårt att vinna i Japan, fortsätter han och ser allvarligare ut. 1997 åkte Omar till Japan. Det finns inget som japanera älskar lika mycket som att se en stor elak utlänning få stryk i kampsportsgalor. De är också beredda att ta till ganska osjusta medel för att det ska bli så. -Dom håller på så där för att psyka ut motståndarna. När jag mötte Kubota slog jag ner honom två eller tre gånger, men domarna (från Japan) dömde oavgjort och förlängning. På den tiden var tiderna helt sjuka. Jag tror de dömde en förlängning på tio eller femton minuter. I förlängningen fick Kubota in en nedtagning och fick segern. Bas lämnade in en protest, men fick inget för det, säger Omar. I dvd filmen från tävlingen har Omars träffar redigerats bort, kanske för att den ska sälja bättre i Japan. Matchen mot Kubota var inte det viktigaste för Omar just då, det kan tyckas märkligt. -Jag såg det mest som en chans att komma till Japan och se sig lite om i världen den gången. Den match som betytte mest för mig då, var den mot Suzuki, förklarar Omar. Många har sagt att Suzuki var på nedgång när han mötte Omar. -Det där snacket startade inte förrän jag slog honom. Bara en månad innan hade han spöat Ken Shamrock, så det är inte sant. Det var också en massa rykten om läggmatch, men det är helt enkelt så att Japanerna hatar att se sina fighters förlora, säger Omar bestämt.

Strypningen

Matchen i sig var en kort historia. Omar från lilla Sverige på andra sidan jorden ströp ut hemmafavoriten Suzuki på 40 sekunder. Hemma i Sverige fick hans seger och det faktum att vi hade en svensk världsmästare knappt någon uppmärksamhet alls. Om det nu var så att detta gick svenskarna förbi, så var situationen den omvända på andra sidan jordklotet. - Japanerna var helt galna! Det kom tjejer och ringde på hotellet och ville göra alla möjliga oanständiga grejer.
Jag och Bas var som rocktstars där borta, säger Omar leende. Som alltid måste festen någon gång ta slut. Omar ställde upp i en del Pancrationsmatcher efter segern mot Suzuki. Det är inte många som vet att det var rena Vale Tudon då. Under en match slets lårmuskeln av och det var slut med matcherna för ett tag. Som om det inte räckte, väntade konflikten med August Wallén hemma i Sverige. Kulmen nåddes på en skandalartad Shootfightinggala 1997.

Omar om skandalgalan

När det gäller bråk och konflikter är det svårt att säga att ena sidan har helt rätt, eller helt fel. Det finns ofta lika många sanningar som personer inblandade och det har varit många bud på vad som egentligen hände där för snart sju år sen. Det som följer är Omar Bouiches egna ord om hur det gick."Hela bråket på galan började med att det var en kille som skulle fightas för mig i tävlingen. Han hade aldrig gått en match förut och kvällen innan ringer hans föräldrar till mig och är oroliga. Så jag ber August att hitta en kille, som har lika mycket erfarenhet som min kille, så att det ändå blir en jämn match och ingen blir onödigt skadad. -Men till min förvåning så ser jag att killen, som August fixat, är en stor rakad snubbe som vunnit Thai SM. Under matchen fick min kille massor av stryk, men han lyckades faktiskt vinna på en utstrypning. Efter matchen gick jag fram till August och frågade vad fan som händer här. August svarade att det var hans tävling och att ingen skulle lägga sig i hur den arrangerades. Då blev jag jätteförbannad. Tog tag i honom och tryckte in huvudet i väggen. Då sprang några killar från min klubb fram och drog bort mig från slagsmålet. Ingen av oss hade en särskilt bra dag bör tilläggas. Galan fortsatte. I en senare match så ropade August till Marko hur han skulle döma. Då ställde min brorsa, som satt i publiken sig upp och undrade vad det var frågan om. August bad honom att hålla käften och sätta sig ner och tillade att det var hans tävling. Då gick en kompis till min brorsa fram och smällde till August. Det blev startskottet för ett jätteslagsmål mellan allt och alla . Under den här tumultet så fick jag reda på att någon hade varit ute och hämtat en pistol för att göra upp räkningen med August en gång för alla. Då insåg jag att det var dags att avstyra det här bråket."

Alla ville spöa den blonda killen - men han slog tillbaks

Omar Bouiche föddes i Sverige år 1967. Mamma är svenska och pappa algerier och pappans algerigska bakgrund är en förklaring till varför kampsporten skulle komma att dominera Omars liv. - När jag var fyra, fem år gammal flyttade vi till Algeriet. Det var där allting började. Jag var blond så jag fick mycket stryk på grund av det. Farsan ville att jag skulle börja på Judo och så blev det! Jag ville egentligen spela fotboll, säger han på det där sättet som får en att känna att han verkligen talar sanning. Familjen bodde i Algeriet till Omar blev 11år. Judon hängde med hela tiden och till slut uppnådde han grönt bälte. - När vi kom hem till Sverige flyttade vi ut till Tyresö utanför Stockholm. Jag fortsatte med kampsport. På den tiden fanns det ingen bra Judoklubb ute i Tyresö, så det blev Karate istället. Jag blev en av Sveriges bästa juniorer i vanlig poängkarate. Det var tuffare på den tiden och man tillät mer kontakt. För att få bättre motstånd fick jag gå upp och träna med seniorerna, säger han med lite stolt röst.

Kungsan fylldes med kickers

Under det högsparkande 80-talet fylldes Kungsträdgården i Stockholm med gäng som senare blivit en del av stadens själ. De representerade en egen kultur, hade sin egen klädstil och det var lätt att känna igen en kicker. Långt hår, snusnäsduk runt huvudet och en vanlig sweatshirt fick gärna prydas med en utanpåhängande guldkedja. Jackan kunde vara en bomber, i vilket fall skulle den hänga lite lätt nedhasad över axlarna. Innan det fanns jeans som var breda i benen (superloose kom detta att kallas, men långt senare, red. Anm.) fick man sy in revärer för att öka vidden. Men det här var under kulmen av kungsanperioden. Omar var 17 år gammal 1984. - Jag började hänga i Kungsan…Det här var under mitten av 80-talet och allt var så oskyldigt om man jämför med idag. Det är inte så att jag ångrar något, det var en jätterolig tid. Det var mest ett sätt för invandrarungdomar att träffas. Det fanns inte så många då. Vi gick på disco och så. Det enda som inte var så oskyldigt var när vi slogs mot skinheads, berättar Omar. - På den här tiden var Paolo (Roberto förstås. Red anm.) och dom bara snorungar, jag och mina kompisar var lite äldre, skrattar han med ett stort leende . Då var det självklart att börja med (itf) Tae Kwon Do. Den viktigaste delen i kickersmunderingen var gråa Tae Kwon Do-skor från Karhu. - De skulle ju vara lätta förstår du. Jag tränade hos Chago, en spanjor som idag är tränare för landslaget. Senare fortsatte jag hos Pålle (Paul Dumbia), där körde vi vår egen grej. Han tränade Tae Kwon Do, men hade varit med i juniorlandslaget i Judo. Så det var där vi först började att blanda stilar. Sparkar, slag och kast.Man kan säga att Pålle var en av de stora pionjärerna för MMA (mixed martial arts) i Sverige. Det är helt galet med Tae Kwon Don idag, helt värdelöst. Omar har likt många gamla Tae Kwon Do-killar resignerat helt inför det som Tae Kwon Do idag. - Sen testade jag på Kali, eller Escrima, en kampsport från Indonesien där man använder vapen. Trenderna i kampsportsvärlden avlöser varandra fort. När Tae Kwon Do tappat attraktionskraften för alla de som ville ha lite mer av sin sport, dök Wing Tsun upp som den nya farligaste kampsporten. - Sen var det bara Wing Tsun som gällde och jag var intresserad av den österländska kulturen. Det blev resor till både Kina och Hong-Kong. Det här var före Mixed Martial Arts (MMA), det fanns inte då. Efter Wing Tsun blev det boxning på AIF i Stockholm. - Börjar man boxas får man en annan verklighetsuppfattning. Boxning och brottning är de mest grundläggande sporterna om man vill bli en bra fighter. Vilket får mig att tänka på en annan person som hjälpt mig mycket; Martin Lidberg. -Jag tränade brottning på spårvägen och jag som trodde Wing Tsun var livsfarligt. En brottare, vad är det tänkte jag. Han fick in ett nacksving och fan alltså, jag trodde att jag skulle dö! Skräcken verkar sitta kvar någonstans bakom ögonen och glimmat till när han berättar. Den stora lärdomen från 80- och 90-talet var att inte bli förblindad av den stil man tränar. På den tiden var det ständigt nya kampsporter som var "den enda" och "den farligaste". Nu hade hade Omar en egen Wing Tsun klubb tillsammans med Patrik Gavelin. -Wing Tsun gillade inte att bli ifrågasatta. Emin Bostepe är den största pampen inom den organisationen och jag visste hela tiden att han aldrig var seriös när han utmanade Gracie-klanen. Jag har också hört att Emin sagt att Pancrase var uppgjort som Pro Wrestling, det vill säga att matcherna var uppgjorda, säger Omar. Emin Bostepe var på besök i Sverige och på ett seminarium på Katarina Bangata konfronterade Omar honom med detta. - …men då backade han och tog tillbaks allt. I USA åkte Bas Rutten upp till den skola där Emin höll till och sparkade av sig tofflorna och sa: "du snackar skit om en vän till mig. Nu kör vi!". Trots att det är olagligt att smygfilma folk i USA hade Bas tagit med sig en videokamera gömd i en väska och han filmade allt! - Emin backade och snackade om att det ska vara heder och sånt. Han är tuff, det är inte det, men det här är buissniss, förklarar Omar. Genom att brottas på Spårvägen, som för övrigt var känt för att vara "invandrarklubben" i Stocholm insåg Omar vikten av markträning. - Markfight kom jag i kontakt med genom Kaliträningen. Det var genom en kille som heter Erik Paulson, han visade mig Shootwrestling någon gång 1988-89. Det var det värsta man sett då, men det fanns ju inget att få tag på. Jag kommer ihåg hur man kände. Dom fightas ju på riktigt! Det går ju bara inte, då dör man!

Konungens återkomst?

Omar Bouiche är en rastlös kille. Säger att han söker utmaningar, men tröttnar snabbt. - Jag vill hela tiden hitta något som är svårt och bli bra på det. Sen när man blivit bra är det dags att hitta något nytt. Om jag kommer på att jag vill börja med balett imorgon så gör jag det. Inget snack om saken, förklarar han. Vissa rykten har talat om att vi inte kommer att få se Omar i några fler tävlingar. Det är något som han absolut vill dementera. - Orsaken att jag inte ställt upp i några tävlingar på sistone är för att vill fightas under rätt förutsättningar. Det ska vara schysta regler och vettiga omständigheter, säger Omar. Det är förstås inte bara ersättningen som ska vara rätt. Det är den eviga rastlösheten som spelar in. - Jag håller på med mycket Thaiboxning nu och jag skulle gärna ställa upp i en renodlad Thaiboxningstävling, berättar Omar. Tanken slår en förstås direkt. Thaiboxningens regler och de tekniker som Omar säger sig gilla ligger ju inte långt ifrån den regelbok som kallas K-1. - Jag kan definitivt tänka mig att ställa upp i K-1, om chansen ges, avslutar han, med löfte inför framtiden. Så bli inte förvånade om ni ser Omar i ringen igen om en inte allt för avlägsen framtid.

Adobe Flash Player not installed or older than 9.0.115!